På Klickerforum diskuteras just nu i flera olika trådar ”nej” (eller annat kommando) som signal till hunden att bryta ett beteende – om nödvändigheten, inlärningssätten, användningsområdet och de möjliga bieffekterna. Maria har skrivit två utomordentligt klargörande blogginlägg om varför hon inte har ett sådant kommando och om vilka negativa konsekvenser det kan ha. Jag tänker inte ytterligare fördjupa mig i den saken just nu.

Ofta framställs det här med ”nej” som en så djupt och sedan länge inrotad hundträningssed att det är svårt att tänka sig att klara sig utan. Det är en smula historielöst – idén att ha ”nej” som ett allmänt brytkommando för att styra hunden är faktiskt av betydligt senare datum än flertalet av dagens brukslydnadsmoment (inklusive kommandoorden).

Mitt hundbibliotek börjar nu få några decennier på nacken, och jag roade mig med att titta i några av de tidigaste titlarna där – böcker som var hyfsat aktuella när jag skaffade min första hund 1979. Och tänka sig, där finns inte ett spår av kommandot ”nej”! Det ord man rekommenderas använda när man ska bibringa hunden olustkänslor är i stället ett skarpt ”fy”. Ordet som sådant spelar väl ingen roll kan man tycka, men ”fy” användes som en bestraffning (till exempel när man tog valpen på bar gärning med att tugga på en sko), och var inte om jag tolkar sammanhangen rätt något som man förväntades fortsätta använda i tid och otid under hela hundens liv.

Om man behövde avbryta hunden, för att den till exempel satt kurs mot en trafikerad väg, ansågs ett väl inlärt ”plats” vara det lämpligaste sättet att få stopp på den. Inlärningen av platsläggande är för övrigt det som känns allra mest otidsenligt i 70-talsböckerna. Det skulle med nödvändighet läras in med tvång, något beröm fick inte förekomma. I ”Uppfostran, psykologi och inlärning”, femte upplagan från 1975, läser jag till exempel: ”Till skillnad mot inlärandet av många andra lydnadsmoment är det ganska svårt att göra denna övning lustbetonad. Själva rörelsen innebär nämligen i sig själv ett visst obehag för de flesta hundar.” (Min kursivering.) Det är rätt häpnadsväckande – även på 60-talet lär man väl ha kunnat se hundar slänga sig ner i yster lek med varandra?

Åter till ämnet för natten! Tanken att medvetet lära in ett speciellt kommando för att få hunden att avbryta ett påbörjat (eller påtänkt) beteende, ett förbudskommando, lanserades som jag minns det på 80-talet, och då företrädesvis av författare som stod för nya och ”mjukare” träningsmetoder. ”Nej” fördes fram som ett vänligare, mer neutralt alternativ till ”fy” – så länge hunden åtlydde kommandot hade den ju inte gjort något fel och skulle inte åthutas, så ordet kunde med fördel uttalas i ett neutralt tonläge.

På ganska kort tid blev ”nej” något som de flesta hundägare använde, antingen som ett (mer eller mindre väl) inlärt förbudskommando eller som ren bestraffning (som det tidigare vanligare använda ”fy”), eller som både och. Och nu verkar det som om många tror att så har det varit i alla tider!

En personlig reflektion är att när jag har lyckats ändra på så mycket annat, och när jag inte ens har använt det hela mitt aktiva hundliv, så vore det väl själva sjutton om jag inte skulle kunna göra mig mig av med ovanan (för i mitt fall är det en ovana) att säga ”nej” till hunden så fort den gör något jag inte önskar!